Vad har en journalist att ge sin publik? Vad vill publiken ha?
Nyheter är det mest journalistiska som finns. Det är själva essensen. Dagsnyheter, de där som berättar om världen har förändrats eller inte.
Har tiden vridit sig runt sin axel? Zeitenwende? Är det fortfarande fred kring vårt land? Varför flyger helikoptrarna?
Kan jag leva vidare som jag vanligt?
Det är sånt läsarna, lyssnarna, tittarna vill ha svar på snabbt då de söker nyheter. Man vill alltså egentligen försäkra sig om att det INTE har hänt något stort. För No News is Good News.
När något stort händer så förmedlas nyheten av de stora redaktionerna. Det är journalistikens stridsspets.
Stora nyheter innehåller ofta också stor osäkerhet. Vad händer, och har hänt?
Men det är förstås bara en bråkdel av journalisterna (Journalistförbundet i Finland har cirka 13 000 medlemmar) som kan eller vill hitta jobb på en stor redaktion, än mindre på den stora redaktionens nyhetsavdelning, där alla stora nyheterna flyter upp oberoende av om de från början kallades kultur, ekonomi, politik, miljö, militärt eller skvaller.
Så den stora massan av journalister sysslar med mycket mindre ting. De håller koll på vad som händer i din egen stad, med ditt kära fotbollslag, med din sort av spannmål, med marknaden för dykargrejor, med räckvidden hos elbilar, utbudet på högskoleplatser eller brister i snöröjningen.
Små saker, som man målar med mycket mindre pixlar. Exaktare också, borde det bli.
Många av de här små tingens journalister jobba också med både ord och bild, eller med video. Det kan ge ett sätt att beskriva sitt tema i flera dimensioner. Nästan tre. Åtminstone två och en halv. Mera levande än bara en tråd text.
En bättre bild av världen.
Där har jag varit, och det var roligt (nästan) hela vägen. Möta folk och jobba själv. Hur det var berättar jag i boken Ett hörn av Finland. Reportagebilder
Nu är jag ute ur det dagliga nyhetshjulet (pension, you see) men fortsätter med att möta folk och jobba själv. Skillnaden är att jag inte behöver få betalt för det, utan kan välja ännu mindre motiv. Samtidigt kan jag slösa med pixlarna, både bildligt och bokstavligt (bokstavligen).
Därför kan jag nu följa bogserbåten Tolvans färder bakåt i tiden. Nästa år, 2024, ligger Tolvan antagligen fortfarande stadigt förtöjd vid kajen i Aura å, men dess på många sätt spännande åttio år långa historia, som knyter an till så vitt skilda platser som Siilinjärvi och Schiedam, New York och Viborg, Southampton och Jakobstad, Raumo och Ratan tycker jag att skall berättas. Inte minst för att det finns ovanligt goda källor.
Boken kommer att heta Tolvan – mer än en bogserbåt. Också Tolvans talrika systerfartyg får sin plats i (världs)historien.
Se där kommer den dragande, en bild du inte visste att du ville ha. En av de bättre.