Författare: Mathias Luther

Vad har en journalist att ge sin publik? Vad vill publiken ha?

Nyheter är det mest journalistiska som finns. Det är själva essensen. Dagsnyheter, de där som berättar om världen har förändrats eller inte.

Har tiden vridit sig runt sin axel? Zeitenwende? Är det fortfarande fred kring vårt land? Varför flyger helikoptrarna?

Kan jag leva vidare som jag vanligt?

Det är sånt läsarna, lyssnarna, tittarna vill ha svar på snabbt då de söker nyheter. Man vill alltså egentligen försäkra sig om att det INTE har hänt något stort. För No News is Good News.

När något stort händer så förmedlas nyheten av de stora redaktionerna. Det är journalistikens stridsspets.

Stora nyheter innehåller ofta också stor osäkerhet. Vad händer, och har hänt?

Men det är förstås bara en bråkdel av journalisterna (Journalistförbundet i Finland har cirka 13 000 medlemmar) som kan eller vill hitta jobb på en stor redaktion, än mindre på den stora redaktionens nyhetsavdelning, där alla stora nyheterna flyter upp oberoende av om de från början kallades kultur, ekonomi, politik, miljö, militärt eller skvaller.

Så den stora massan av journalister sysslar med mycket mindre ting. De håller koll på vad som händer i din egen stad, med ditt kära fotbollslag, med din sort av spannmål, med marknaden för dykargrejor, med räckvidden hos elbilar, utbudet på högskoleplatser eller brister i snöröjningen.

Små saker, som man målar med mycket mindre pixlar. Exaktare också, borde det bli.

Många av de här små tingens journalister jobba också med både ord och bild, eller med video. Det kan ge ett sätt att beskriva sitt tema i flera dimensioner. Nästan tre. Åtminstone två och en halv. Mera levande än bara en tråd text.

En bättre bild av världen.

Där har jag varit, och det var roligt (nästan) hela vägen. Möta folk och jobba själv. Hur det var berättar jag i boken Ett hörn av Finland. Reportagebilder

Nu är jag ute ur det dagliga nyhetshjulet (pension, you see) men fortsätter med att möta folk och jobba själv. Skillnaden är att jag inte behöver få betalt för det, utan kan välja ännu mindre motiv. Samtidigt kan jag slösa med pixlarna, både bildligt och bokstavligt (bokstavligen).

Därför kan jag nu följa bogserbåten Tolvans färder bakåt i tiden. Nästa år, 2024, ligger Tolvan antagligen fortfarande stadigt förtöjd vid kajen i Aura å, men dess på många sätt spännande åttio år långa historia, som knyter an till så vitt skilda platser som Siilinjärvi och Schiedam, New York och Viborg, Southampton och Jakobstad, Raumo och Ratan tycker jag att skall berättas. Inte minst för att det finns ovanligt goda källor.

Boken kommer att heta Tolvan – mer än en bogserbåt. Också Tolvans talrika systerfartyg får sin plats i (världs)historien.

Se där kommer den dragande, en bild du inte visste att du ville ha. En av de bättre.

En tid efter att Google kommit ut på nätet gav filmkritikern Pekka Eronen sina journalistkolleger rådet att ur sina texter lämna bort allt som man kan googla sig till. Det som finns kvar är det som är unikt.

Eronen fann att han kunde skriva allt viktigt i en filmkritik som var bara 400 tecken lång. Man behöver inte skriva långt för att vara djupsinnig.

Det man inte kan googla sig till är vad människor verkligen säger. Man måste fråga.

Det finns inte mycket man kan göra som journalist om man inte känner sig bekväm med att träffa människor. Det är kanske det som tydligast skiljer journalisten från forskaren: Journalisten träffar människor. Talar med dem, lyssnar och ser.

Visst skall en journalist ”läsa på” också. Men det kan inte stanna vid det. Inte stanna vid det som man kan googla eller hitta i biblioteksböcker. Sådant smakar skåpmat. Bakgrunden är det man behöver för att föra samtalet.

Efter över 30 år som journalist ute bland folk, också i det fredliga Finland, kände jag hur mina minnen svämmade över av historier. Ur det föddes bildverket ”Ett hörn av Finland”.

Det är fastnålade ögonblick som för mig – och för dem som berördes – på något sätt berättar en historia. Det vill jag antyda med bildtexterna. De skall göra tidsbilderna tidlösa.

Boken har hittills inte varit en storsäljare, vilket jag är besviken men inte förvånad över. Det är ju frågan om smånyheter på minoritetsspråket från den minsta av finlandssvenska provinser, som i hufvudstaden ses som kusinerna från landet.

Ambitionen är i alla fall att via denna provins på ett läsvärt sett spegla världshändelserna och globala trender. Från 1989 till 2018 var Sovjetblockets upplösning och IT-revolutionen säkert de största, och i deras spår en ny syn människan, friheten och omöjligheterna.

Och inte minst för att det är ett bildverk så återfinns också de gånger framåtskridandet och människans planer har genomkorsats av bakslag – olyckor, från de enorma, som Estonia, till de mindre, som ett rasat tak, eller de dråpliga, som en lastbil inkilad under en bro.

Och eftersom boken gjorts av en journalist finns det människor på nästan varje bild. De är motivet, för kameran och för boken. Alla förtjänar att finnas på minst en bild i en bok. För flera är denna bok säkert den enda, för det är få kändisar med.

Det jag gör handlar mycket om historia. Och det jag gjort är – historia. Inte historiskt.

Det består av många små historier, eller framgment av historier. I frågan om foton, ögonblick. I frågan om texter, stunder.

En god sak med språket är att det inte är exakt. Ibland är det tvetydigt, eller rentav flertydigt.

Det kan hänga på betoningen.

Och när det gäller min rubrik låter jag gladeligen dig betona den hur du vill. Alla sätt är bra. Tillsammans är de sanningen om mitt företag.